Vanilj

På denna sida:

Skötsel av vaniljorkidéer

Vanilla är ett släkte i orkidéfamiljen som innehåller över hundra vetenskapligt beskrivna arter, varav den mest berömda är den centralamerikanska Vanilla planifolia. Det är framförallt Vanilla planifolia som odlas kommersiellt för att utvinna smakämnet vanilj, men viss utvinning sker även ur Vanilla pompona och Vanilla tahitensis.

vaniljorkideUngefär tre fjärdedelar av allt kommersiellt odlad vanilj odlas idag på Madagaskar eller hos någon av grannarna Réunion och Komorerna. Madagaskar är en önation belägen i Indiska oceanen, sydost om det afrikanska fastlandet. Ön Réunion är ett så kallat franskt utomeuropeiskt departement som ligger öster om Madagaskar, ungefär 20 mil sydväst om Mauritius. Önationen Komorerna hittar vi mellan Madagaskar och nordöstra Mozambique. Exempel på andra viktiga vaniljproducenter är Indonesien, Tonga, Tahiti och Mexiko.

Nedanstående guide gäller för skötsel av Vanilla planifolia, men många andra medlemmar av släktet Vanilla har samma eller snarlika krav. Lyckas man inte få tag på skötselråd för just den vaniljorkidé man själv har kan man alltså chansa med nedanstående råd, fast vara beredd på att justera om plantan inte verkar uppskatta omvårdnaden.

Vattning

Fokusera på orkidéens luftrötter när du vattnar. Vattna hellre små portioner ofta än stora sällan. Att använda en sprejflaska istället för vattenkanna rekommenderas.

Gödning

Välj 20-10-20 gödning som är fri från urea. Vanilla planifolia vill ha gödning året runt, utan någon viloperiod. Spä ut gödningen istället för att ge koncenterad gödning. Att ge små portioner ofta är bättre än att ge en stor mängd gödning någon gång i bland.
Temperatur

Vanilla planifolia vill ha lägre nattemperatur än dagstemperatur. Ideal dagstemperatur ligger i spannet 27-32º C, men nattetid ska temperaturen helst vara 16-21º C.

Ljus

Placera din Vanilla planifolia så att den får gott om direkt solljus under morgon och förmiddag, fram till klockan tolv. Därefter vill den ha halvskugga under resten av dagen. Om orkidén verkar få för mycket ljus, se till att den får halvskugga redan från klockan 11.

Plantering

Vanilla planifolia är en klängväxt som bildar luftrötter och absorberar vatten och näring genom dessa. När man köper en planta kan det hända att den kommer med substrat, men det är bara tänkt som stöd tills orkidén har etablerat sig. Vaniljorkidéer behöver något att klättra på snarare än något att växa i.

Blomning och pollinering

Vanilla planifolia måste bli minst tre år gammal innan den kan börja producera bönor.

Plantan bildar utskott som blommorna sitter på, och på väletablerade plantor kan varje utskott ha uppemot tjugo knoppar som öppnar sig under en månads tid.

vaniljbönor

Vaniljbönor

I naturen behöver vaniljorkidéerna får hjälp av Melipona-bin för att pollinering ska ske. Våra vanliga svenska bin duger inte, så om du har en vaniljorkidé i Sverige behöver du handpollinera om du vill ha bönor. Det gäller att ha koll på sin orkidé, eftersom varje enskild blomma behöver pollineras den dag den öppnade sig. Blomman öppnar sig på morgonen och stänger sig sent på eftermiddagen, och öppnar sig sedan aldrig igen.

Vid handpollinering lyfter man försiktigt blommans rostellum (flappen) med hjälp av en liten trästicka och trycker ståndare och pistill mot varandra. Man behöver inte involvera två olika blommor, utan en enskild blomma kan pollinera sig själv bara den får lite manuell hjälp.

Kommersiella vaniljodlare brukar bara pollinera några få blommor på varje utskott, eftersom det leder till högre kvalitet på bönorna.

Att plocka och preparera vaniljbönor

Bönskidan mognar gradvis på plantan och blir tillslut mörkt brun eller svartaktig. Det kan ta över nio månader för processen att nå så långt, och man ska låta bönskidan sitta kvar på plantan ända tills bönskidan börjar öppna sig på egen hand för att släppa ut bönorna. Allra bäst kvalité på vaniljen brukar man få om man plockar bönskidan mycket snart efter att den öppnat sig.

Frigör doft- och smakämnen

De åtråvärda smak- och doftämnena i bönorna och bönskidan är bundna i form av glykosider och behöver frigöras med hjälp av ezymer för att vi ska kunna njuta av dem. Denna process kallas curing och det finns flera olika metoder att välja mellan för att locka fram doft och smak.

Mina två favoriter är soltorkning respektive varmt bad.

  • För att soltorka vanilj sprider man ut bönor och bönskidor på en bricka och lämnar dem i solen i tre timmar. Därefter lindar man in bönor och bönskidor i rena handdukar och håller dem inomhus över natten. Nästa dag tar du ut vaniljen ur handdukarna och låter den torka i solen i tre timmar igen. Lägg in i handdukar igen, och så vidare. Det kan ta upp till tre veckor innan man uppnår önskat resultat. Då är det dags att hitta en skyddad med samtidigt välventilerad plats för vaniljen och låta den torka där i tre till fyra veckor.
  • Metoden med det varma badet använder jag om vädret inte tillåter mig att torka vaniljen i solen. I Sverige kan det vara svårt att lyckas få starkt solsken varje dag tre veckor i följd.Jag värmer vatten tills temperaturen är i spannet 60 grader C – 85 grader C. Jag placerar bönor och bönskidor i vattnet i tre minuter. Sedan slår jag in dem i rena handdukar och låter dem vila så över natten. Näst dag lägger jag dem att torka på en skyddad och välventilerad plats.

Att göra vaniljextrakt

torkade vaniljbönor

Torkade vaniljbönor

Ett sätt att använda sina vaniljbönor är att göra hemgjort vaniljextrakt. Detta extrakt kan man sedan använda till bakning, matlagning, i drinkar, för att det ska lukta gott hemma, i aromaterapi, med mera.

Det finns många olika recept på vaniljextrakt, men vad de flesta har gemensamt är att består av vaniljbönor och någon form av alkohol, till exempel tequila, vodka, brännvin eller ren etylalkohol. En hög alkoholhalt rekommenderas.

Man kan också använda vaniljböner för att göra vaniljolja. Vaniljolja är en mycket mild och vädoftande etersik olja som ofta används i parfymer och olika skönhetsprodukter.  Vanilj används både i produkter för kvinnor och i produkter för män.  Vanilj är t.ex. en vanlig basnot i olika skäggoljor.  Ett exempel på en populär skäggolja som doftar vanilj är skäggoljan Beard Brother äppelpaj & Vanilj.

Långsammare metoden

Häll en halvliter alkohol i en glasflaska eller glasburk med luftätt lock. Lägg i en eller två vaniljbönor och stäng locket. Skaka om behållaren en gång per dygn under de följande tre veckorna.

Snabbare metoden

Placera två vaniljbönor i en värmetålig glasburk med luftätt lock. Häll 2,5 dl alkohol i en kastrull och värm upp alkoholen på spisen tills den börjar ryka. Den ska inte koka! Häll den varma alkoholen över vaniljbönorna i burken och stäng locket. Ska glasburken en gång per dygn under den följande veckan.

Metoden för extra starkt vaniljextrakt

Istället för att använda hela vaniljbönor, skrapa ut fröna ur skidorna. Placera sedan både frön och skidor i en glasburk eller glasflaska och fyll på med alkohol (2,5 dl per två bönor). Stäng det lufttäta locket, och skaka om behållaren en gång per dygn under de följande två veckorna.

Om vaniljorkidéer

Växtsätt

Medlemmarna av släktet Vanilla är klätterväxter som behöver stöd att klänga på. I naturen hittar man dem vanligen växandes med träd som stöd, och de kan bli över 35 meter långa förutsatt att de finns något att klänga på. Orkidén behöver inte ha kontakt med marken, utan bildar luftrötter som absorberar fukt och näringsämnen.

Blad

De gröna bladen är köttiga och ovala, och kan bli uppemot 12 cm långa. De växer ut ett och ett på alternerande sidor av rankan. Hos vissa vaniljarter har bladen utvecklats till fjäll eller nästan helt försvunnit. Själva rankan har kapacitet för fotosyntesis och plantan kan därför överleva även med väldigt små blad.

Blommor

Vaniljblommor är vita, gräddvita, gröna eller gröngula och kan bli över 15 cm långa. De växer i kluster. 12-20 blommor per kluster är vanligt, men det finns exempel på vaniljorkidéer som producerar betydligt fler blommor än så i varje kluster.

Hos de flesta vaniljarter utsöndrar blommorna en söt doft.

Frukt

Vaniljeorkidéens frukt brukar kallas vaniljböna. Fröna ligger skyddade i köttiga skidor som kan vara uppemot 25 cm långa.

Det är från dessa skidor som vaniljen har fått namnet vanilj. Namnet kommer från spanskans vainilla som är en diminutivform av ordet vaina som betyder skida / slida / fodral. Vaina kommer i sin tur från latines vagina, som betyder samma sak.

Vaniljens historia

Totonakofolket

Det första folk som vi med säkerhet vet odlade vaniljorkidéer är Totonakofolket som levde i det område som nu för tiden heter Vera Cruz och ligger i Mexiko. Exakt hur det gick till när totonakerna började använda sig av vaniljbönor och så småningom även odla dem är oklart, men troligen hittade de vaniljbönor som brutits ned under lång tid i den varma och fuktiga regnskogen och det var på så sätt de insåg vaniljbönas potential. Om man plockar färska vaniljbönor så varken luktar eller smakar de vanilj.

Vaniljen var så viktig för totonakerna att de hade en särskild skapelseberättelse för vaniljorkidéen. Enligt denna berättelse trotsade prinsessan Xanat sin far och rymde med sin älskade. Paret hittades i skogen, där de togs tillfånga och halshöggs. Där deras blod flöt ut på marken började en ranka växa upp – vaniljorkidéen. Vaniljen var en gåva från gudarna och dess syfte var att fylla luften med doften av äkta kärlek och skönhet.

Aztekerna

År 1427 erövrades totonakofolket av aztekerna, och deras ledare Itzcoatl fick på så vis kännedom om en märkliga vaniljen. Han uppskattade både smaken och doften, och aztekerna började använda vanilj för att smaksätta sin cacahuatl, en dryck som gjordes på vatten, honung, malen majs och kakaobönor.

Så småningom kom aztekerna även att använda vanilj som medicin, bland annat mot insektsbett, förgiftning, huvudvärk och matsmältningsproblem. De ansåg även att vanilj var ett afrodisiakum.

Aztekerna började aldrig själva odla vaniljorkidéer, utan de tvingade totonakerna att förse dem med vaniljbönor. Aztekerna kallade vaniljbönan tlilxochitl vilket helt enkelt betyder svart blomma.

Européerna

År 1519 skickade den spanske conquistadoren Cortez kakaobönor och vaniljbönor tillbaka till Europa, efter att ha smakat trycken cacahuatl i aztekernas huvudstad Tenochtitlan. Till en början var kopplingen mellan vanilj och kakao så stark att vanilj endast användes ihop med kakao i Europa, men så småningom började man experimentera med att smaksätta även annat med vanilj. Precis som på andra sidan Atlanten ansåg man i Europa att vaniljen både hade hälsofrämjande egenskaper och kunde användas som afrodisiakum.

En viktig person i vaniljens europeiska historia är engelska Drottning Elizabeths hovapotekare Hugh Morgan, som i början av 1600-talet föreslog att man vid det engelska hovet borde börja använda vanilj som smaksättare på egen hand, utan kakaon.

Att odla vaniljorkidéer utan meliponabin

När vaniljen blivit en högt ansedd smaksättare i Europa fanns det förstås intresse för att börja odla den även utanför dessa naturliga utbredningsområde, men trots att man valde platser med liknande klimat lyckades man aldrig få vaniljeorkidéerna att producera några bönor. Även på plantager där själva orkidéplantorna trivdes och frodas, och blommade flitigt, lyste bönorna med sin frånvaro. All framgångsrik kommersiell odling av vaniljbönor skedde därför i Mexiko, varifrån bönorna exporterades.

År 1836 kom den belgiske botanisten Charles Morren – professor vid Liègeuniversitetet – fram till en viktig insikt. När han såg vaniljorkidéer i sin naturliga mijö, omgivna av surrande inhemska bin, förstod han att dessa bin var nyckeln till pollineringen. Dessa inhemska meliponabin var mycket små och passade perfekt för att pollinera vaniljorkidéernas blommor.

Charles Morren experimenterade fram en metod för handpollinering av vaniljorkidéer, så att vaniljodlarna skulle kunna ta över den roll som i Centralamerika sköttes av meliponabin. Snart odladedes det med framgång vanilj i många olika varma länder världen över. Betydande vaniljodlingar sattes upp i bland annat Indien, Indonesien, Polynesien, Madagascar och Karibien.

Nästa viktiga steg i vaniljodlandest historia togs på Reunion, en ö utanför Madagaskar som Frankrike hade koloniserat och planterat vanilj på. En före detta slav vid namn Edmond Albius arbetade med en orkidéodling på ön och utvecklade en helt ny metod för handpollinering som gav ett mycket bättre resultat än de traditionella handmetoderna. Ännu i våra dagar används Albius metod på de stora vaniljodlingarna världen över.