Brunkulla (Gymnadenia nigra)

Om Brunkulla

Brunkulla (Gymnadenia nigra) är en orkidé som förekommer både i Norden och i vissa andra delar av Europa, inklusive Alperna, Pyrenéerna och delar av Balkanhalvön.

Exempel på typiska habitat för brunkulla är alpängar och stenblocksfält. I Sverige förekommer den huvudsakligen i Norrland, och området kring Storsjön i Jämtland är berömt för sin jämförelsevis rika förekomst av brunkulla.

Brunkulla är precis somm alla andra svenska orkideer klassificerad som utrotningshotad i Sverige (nivå: starkt hotat) och har varit fridlyst i hela landet ända sedan år 1958.

Utseende

• Brunkullan är förhållandevis lågväxt. Den brukar inte bli högre än 25 cm, och det är vanligt med plantor som är betydligt lägre än så.
• Den här orkidén utvecklar ett blomsterax som till en början är så mörkt purpurfärgat att det kan upplevas som svart eller brunsvart.
• Det största kalkbladet hos brunkullan (den så kallade ”läppen”) är vänt uppåt under blomningen, vilket är tämligen ovanligt bland orkidéerna. Hos brunkullan vrids fruktämnet inte ett halvt varv. En annan intressant aspekt av brunkullans blomma är att sporren, som är ganska kort, inte sitter på den främre sidan utan på den bakre.

Doft

En blommande brunkulla utsöndrar en stark doft som påminner om vanilj.

Pollinering

Brunkullan får hjälp av insekter med pollineringen, och under blomningen kan man vanligen se hur brunkullan besöks av väldigt många insekter. När en insekt tar sig in i blomman i jakt på nektar häftar pollinarierna fast sig på undersidan av insektens huvud.

Brunkullan – en utrotningshotat orkidé

Brunkullan är utrotningshotad i Sverige och är klassificerad som starkt hotad. Den har varit fridlyst ända sedan år 1958.

Om du vill skaffa en brunkulla är det mycket viktigt att du skaffar en som odlats, och följer hela det regelverk som finns för handel med utrotningshotade arter. En av orsakerna till att brunkullan fortfarande är utrotningshotad i Sverige är att folk tar den från det vilda (vilket är ett lagbrott), antingen för att behålla själva eller för att sälja vidare.

Att folk tar brunkulla från det vilda är dock inte den enda anledningen till att arten har det svårt. Brunkulla var vanligare förr när det förekom mer traditionellt bondeliv i dess utbredningsområde, med betesängar och ängsslåtter.

Redan under 1970-talet drog Jämtland-Härjedalens naturskyddsförbund igång ”Aktion brunkulla” för att försöka hjälpa arten att överleva, och projektet fick stöd från bland annat WWF. Som en del av Aktion brunkulla genomförde man inventeringar där man letade upp platser där brunkulla fortfarande växte, och sedan försökte man samarbeta med markägarna för att skydda och gynna brunkullan. Man gjorde även försök att driva upp plantor från brunkullefrö och sedan plantera ut dem på lämpliga platser, men försöken gick inte särskilt bra och de flesta plantor dog inom tre år efter att ha sats ut.

På senare år (2003-2014) har två brunkullaprojekt genomförts med stöd från EU, och dessa två projekt fokuserade på restaurering av habitat och återupptagning av hävd i gräsmarker.

År 2013 fastställde Naturvårdsverket ett åtgärdsprogram för brunkulla. Det är Länsstyrelsen i Jämtland som är ansvariga för projektet rent praktiskt, och de bedriver en viss grad av övervakning av några utvalda platser där brunkulla förekommer. En liten samling lokaler sköts mer handgripligen av Länsstyrelsen, men det finns inte någon stor budget för det. Några andra lokaler sköts om av markägare eller brukare, och så finns det några som sköts av ideella organisationer.

Trivia

• Brunkullan är Jämtlands landskapsblomma.
• I Sverige är brunkullan känd under flera olika namn i de lokala dialekterna, till exempel brunstolle och brunyxne. De flesta namnen syftar på blomman, som är så mörkt purpurfärgad initialt att den ser svart eller svartbrun ut. På norska heter arten svartkurle av samma anledning, och i tysktalande delar av alperna är den känd som ”chokoladenblümchen” vilket ungefär betyder liten chokladblomma.
• Ett engelskt namn på G. nigra är ”black vanilla orchid”, eftersom blomman ser svart ut och ger ifrån sig en stark vaniljdoft. G. nigra är dock inte särskilt nära släkt med de äkta vaniljorkidéerna, även om alla ingår i familjen Orchidaceae.

Synonymer

Tidigare ej längre giltiga namn.

• Satyrium nigrum L., 1753 basionym
• Nigritella nigra (L.) Rchb.f
• Orchis nigra (L.) Scop. (1772)
• Orchis miniata Crantz (1769)
• Orchis variegata Schrank (1789)
• Habenaria nigra (L.) R.Br. (1813)
• Sieberia nigra (L.) Spreng. (1817)
• Nigritella angustifolia Rich. (1817)
• Nigritella fragrans Saut. ex Rchb. (1830)
• Orchis atropurpurea Tausch (1831)
• Orchis reichenbachii Mutel (1836)
• Nigritella suaveolens W.D.J. Koch (1837)
• Nigritella brachystachya A. Kern. (1865)
• Nigritella megastachya A. Kern. (1865)
• Nigritella hybrida Schur (1866)
• Orchis moritziana Brügger (1874)
• ×Gymnigritella brachystachya (A. Kern.) E.G. Camus (1908)
• ×Gymnigritella megastachya (A. Kern.) E.G. Camus (1908)
• Gymnadenia miniata (Crantz) Hayek (1956)
• Nigritella miniata (Crantz) Janch. (1959)